Just nu pågår i SVT1 den cirkus som kallas Melodifestivalen. Jag kan bara konstatera: Det var bättre förr.
Häromdagen fick jag se ett klipp på YouTube med ett mellanaktsnummer från melodifestivalen 2000. Alla var där! Carola, Loa Falkman, Lena PH, Björn Skifs, Elisabeth Andreassen, Lasse Holm, Arja Saijonmaa och Tommy Körberg. De sjöng ett hejdundrande potpurri på gamla melodifestivallåtar, egna och andras, och allt detta till en levande orkester. Underbart. Jag kunde sjunga med i alla, nästan. Se här.
Men vänta nu, var det verkligen bättre förr? Hur var det med alla andra låtar som ingen kommer ihåg längre? Jo, de är behagligt glömda och borta. Vad dessa stjärnor sjöng var ju guldet som vaskats fram när sanden och de bedrövliga sångerna sjunkit undan i minnet.
Så här är det med nästan allt vi minns, och som kallas historia; vi glömmer det mesta och låter de ljusa och roliga minnena representera vår eget livs historia. Där finns inte plats för besvikelser och måndagar. Då framstår våra liv som om det var bättre förr. I alla fall av det vi minns.
I kyrkans sammanträdesrum finns en rad bistra porträtt av församlingens alla pastorer – ett series pastorum – från August Schön till Lasse Svensson. Det fattas två kvinnor; Elisabeth Öman och Anne Grudeborn. Men berättar det verkligen något om församlingens historia? Var det bättre förr? Borde vi inte också fylla väggarna med porträtt med ett series söndagsskollärare, series husmödrar eller series syföreningsmedlemmar. När vi ändå håller på så gör vi ett series vaktmästare och kyrkvärdar, series juniorledare och series körledare och organister. Det bästa vore om vi fyllde väggarna från golv till tak med alla som varit en del av S:t Jakobs historia. Då först blir historien komplett. I det vimlet kan vi sprida ut det där gänget pastorer, som ett litet inslag i en jättelik berättelse.
Det är samma sak med den kristna kyrkans historia. Det är inte endast påvarnas eller kyrkoledarnas, helgonens eller prästernas historia. Det är hela folkets historia, alla vi som valt att följa den uppståndne Jesus genom historien. Just nu är vi med ett tag som oersättliga, delaktiga medlemmar i Guds folk och Kristi kyrka. Det var inte bättre förr, det kan vi lära oss av kyrkohistorien. Jesu uppståndelsen är inget att minnas, utan något att leva i nu. NU.
Så alla gamla stjärnor och förebilder är viktiga bara om de får oss att sjunga med och leva våra liv så äkta och hängivet som möjligt. NU.
God fasta med goda reflektioner!
Leif Tullhage, pastor