Är jag präst eller musiker?

Jag har de senaste åren haft anledning att reflektera över om jag är präst eller musiker. Till sist får jag konstatera och vila i självbilden av att jag är både ock.

Efter 40 år som pastor i Metodistkyrkan och nu Equmeniakyrkan är det en integrerad del av min personlighet och mitt liv att vara präst. Men samtidigt upptar musiken och musicerandet så stor del att det också är jag. Både ock.

Häromveckan var jag på en kurs kring Equmeniakyrkans nya handbok och då fick vi som deltagare, i små grupper, berätta vår historia om vår relation till gudstjänsten. Jag berättade att för mig finns det likhetstecken mellan att leda en gudstjänst och en kör. Det är liksom två roller med liknande syfte. Låt mig få förklara.

När jag leder en kör vid en konsert eller offentligt framträdande i en gudstjänst så placerar jag kören i en båge. Helst med de enskilda körsångarna i ett led; sopranerna till vänster, altarna till höger och mansstämmorna i mitten. Jag står en bit ifrån. Så bildas en yta mellan oss i form av en oval. Kören utefter ena långsidan och jag ensam mitt på den andra. Med mina gester och ögon lockar jag nu fram musiken ur kören. Det utrymme som finns mellan oss utgörs av ett kreativt fält, en glänta i skogen, där vi får leka tillsammans. Min roll som körledare är inte att skrämma och hota, peka ut och splittra utan tvärtom. Den innebär att locka fram det vackraste som varje körsångare kan erbjuda, hjälpa dem att musicera med oss andra i en lyhörd harmonisk gemenskap. Därför blir körsång mer än summan av alla delar, för att citera den holistiska filosofin. Samtidigt inbjuds lyssnaren att vara med i denna lek genom att körsångarna ser på åhörarna och inte bara stirrar ner i sina noter.

På ett liknande sätt är det för mig att leda gudstjänst. Min uppgift är att skapa ett utrymme där den enskilde gudstjänstdeltagaren både får möjlighet att be, lovsjunga och möta Gud. Men också forma ett osynligt rum där vi tillsammans gör detta. Min bön med församlingen får inte bli så privat så den stänger andra ute, min förkunnelse ska locka till reflektion och fördjupning i tro och kunskap samtidigt som den utmanar till engagemang i världen. Jag önskar att gudstjänsten får vara den där gläntan i skogen där vi tar rast en stund. Där vi får andas ut och njuta av solen. Där mötet med Jesus Kristus förvandlar – mig, dig och världen. Gudstjänsten blir då en lek inför Guds ansikte.

Så vill jag att det ska vara.

 Leif Tullhage

Dela.