Det dröjde ända till 300-talet efter Kristus som kyrkan i Rom började intressera sig för Jesu födelse och fira den mitt i vintern. Kanske för att man ville ersätta den gamla hedniska Saturnusfesten med ett nytt, kristet innehåll. I den östra kyrkan var man mer intresserad av Jesu dop som firades i början av januari och som sedan utvecklades till vårt firandet av Trettondedag jul.
I Rom, vid biskopens julmässa, började man för första gången sjunga änglasången från Lukas andra kapitel; Gloria in excelcis Deo, et in terra pax hominibus – Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt (Luk 2:14). Det skulle dröja flera hundra år innan den sången fick sjungas i hela den katolska kyrkan, och ännu längre innan den blev en given sång i varje högmässa som sker idag.
Men julen var som sagt inget viktigt för de första kristna. Evangelisten Markus som skrev ned sin berättelse under andra halvan av 60-talet berättar ingenting om Jesu födelse eller barndom. Matteusevangeliet som är något eller några tiotal år yngre, alltså från 70-90 talet har ju den märkliga berättelsen om Josef och Maria som bor i Betlehem och som får besök och gåvor av mager, alltså vetenskapsmän från öster, och om kung Herodes som blir rasande och låter mörda alla barn under två år.
Matteus har ett syfte med sin historia; han vill med hjälp av flera citat från Gamla testamentet förankra gossen Jesus i judarnas gamla historia och visa att han är ett svar på profeternas löften om den kommande Messias, om att kung Davids rike skulle återupprättas.
Lukas å andra sidan vill förankra Jesus i hela världens historia; Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien…
Problemet är att inga historiska dokument kan styrka den utsagan om en världsvid skattskrivning. Inte heller tror historiker på att romarna lät folk lämna sina hem och gårdar under lång tid för att resa till skattemyndigheternas tjänsteförrättare.
Det borde ha varit tvärtom. För annars tvingades verkstäder, åkrar och handelsbodar vara stängda under tiden vilket skulle skapa kaos i samhället. Lukas, som är de utanförståendes evangelist, låter några av samhällets mest föraktade, herdar, hitta och hylla den nyfödde gudasonen – i ett stall, i en för Josefs familj främmande stad.
Alltså, i en av berättelserna kommer den intelligenta eliten och hyllar bebisen med guld rökelse och myrra, i den andra kommer de som lever på samhällets skuggsida med tomma händer men med bekräftelsen från änglarna att detta sannerligen är Guds son.
Naturligtvis visste författarna vad de gjorde, varför de hade helt olika perspektiv och faktiskt två helt olika sätt att berätta om Jesu födelse. De var nämligen teologer och förkunnare, inte släktforskare eller historiker. De ville få läsaren och lyssnaren, få oss, att förstå och tro på att Jesus är Guds son, vår Herre.
I de katolska-protestantiska kyrkorna firar vi alltså Jesu födelse den 25 december med att läsa Lukasevangeliets andra kapitel verserna 1-20. Men på trettondagen, 6 januari, så följer vi den ortodoxa traditionen och läser Matteusevangliets andra kapitel. Så i princip firar vi två jular i våra kyrkor.
Men nu vill jag visa på att det finns ytterligare två julberättelser i NT, men mycket korta och kärnfulla. Om Matteus ville förankra Jesu födelse i den judiska kontexten och Lukas i hela världshistorien så sätter följande två in Guds människoblivande – inkarnationen – i ett kosmiskt perspektiv.
Det första känner många bibelläsare till och de är den lilla versen i Johannesevangeliets första kapitel, vers 14:
”Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. Ordet är här en slags omskrivning av Kristus, som en gudomlig idé och verklighet. Evangeliet börjar ju med ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud”.
Detta gudomliga, andliga, får kropp, blir en människa vilken var en fullkomligt hårresande tanke hos Johannes samtida tänkare och filosofer. En Gud i kropp var en hädisk och ateistisk tanke. Men inte för Johannes eller Hjalmar Gullberg i diktsviten ”Föklädd Gud”:
Bjuder ett mänskoöga
till stilla kärleksfest
oss, kyliga och tröga,
som folk är mest,
lägger som himmelsk läkning
för djupa själasår,
en vän, fri från beräkning,
sin hand i vår,
synes en ljusglans sprida
sig kring vår plågobädd –
då sitter vid vår sida
en gud förklädd.
Den fjärde och sista julberättelsen är också ganska kort och finns i Uppenbarelseboken, fast det är knappast någon som uppfattar den som en text att läsa i vårt idylliska julfirande. Här handlar det om kampen mellan ont och gott, om kvinnan och draken i kapitel 12:
”Och ett stort tecken syntes på himlen, en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud. Hon är havande, och hon ropar i barnsnöd och födslovånda.Och ett annat tecken syntes på himlen, och se, en stor eldröd drake, med sju huvuden och tio horn och med sju kronor på sina huvuden. Hans stjärt svepte med sig en tredjedel av stjärnorna på himlen och slungade dem ner på jorden.
Och draken stod framför kvinnan som skulle föda, för att sluka hennes barn när hon födde det. Och hon födde sitt barn, en son som skall valla alla folk med en stav av järn. Hennes barn rycktes upp till Gud och hans tron, och kvinnan flydde ut i öknen, där Gud har berett henne en tillflykt, så att hon skall bli livnärd i tolvhundrasextio dagar.”
Så kan Jesu mor Maria avbildas med en krans av tolv stjärnor kring sitt huvud. I kampen mellan ont och gott, mellan kaos och kosmos, mellan mörker och ljus segrar det goda, det ljusa, det kosmiska. Där segrar Gud, skapelsens och kärlekens Gud. Därför är julen en undrens tid och en glädjehögtid. En fest med skratt och sång, för hopp och närhet. Julen är en kärlekens fest, en gåvornas och den stora omsorgens högtid. GOD JUL!
Leif Tullhage