Terrordåd i Bryssel. Konflikten i Israel. Dödandet i Syrien. Flyktingarna som drunknar i Medelhavet. Flyktingströmmarna i Europa som nästan ingen vill ta hand om. Trafficking. Knarksmuggling. Hungersnöd. Gängrelaterat våld i Göteborg. Snart orkar jag inte längre…
Som kristen medmänniska i allmänhet och pastor i synnerhet förväntas jag ta ansvar för utsatta människor i min omvärld. Jag till och med predikar och uppmuntrar min församling till detta. Det är fint. Det är så man skall vara. Men till slut så tänker jag: Måste jag?!
Det verkar som om vi håller på att få en gärningsrelaterad kristendom som ideal. Vi premierar, lyfter fram som förebilder alla dem som öppnar sina kyrkor för flyktingar, samverkar med sociala institutioner, åker som följeslagare till Det heliga landet eller gör andra stordåd i världen. Men alla vi andra då, som harvar på i vår vardag och försöker få livspusslet att gå ihop. Hur är det med oss? Duger vi också? Vi som inte sätter avtryck i världshistorien. Vi som aldrig kommer att få något fredspris eller ens en artikel i Sändaren, duger vi som vi är?
Nej, jag raljerar inte över allt gott som görs av Räddningsmissioner, Stadsmissioner, Sociala missioner och alla andra. Vad jag funderar kring är om vi värderar varandra olika. Om vi gör speciellt duktiga kristna till våra förebilder. På samma sätt som vi avundas alla i vår omvärld som tränar rätt, äter rätt och är allmänt disciplinerade och duktiga. Samt har skötsamma ungar.
Är detta ett sätt att hantera vår känsla av att vi inte alltid duger? Jag borde egentligen vara som han, hen eller hon. Jag är inte det. Men jag ska försöka bli… Varför det? Vem ställer kraven på dig? Vem pressar oss att ta ansvar för hela världen? Att få ett perfekt liv eller kropp?
Idag är det ingen som kräver av mig att jag skall tala i tungor eller ha profetians gåva. I min församling behöver jag inte predika väckelse eller omvända syndare. Men gärna nå så många ensamkommande flyktingbarn som möjligt.
Nu går vi rakt in i påskens stora och hemska berättelse. Vi deltar i förlorarnas drama. Vår bäste och käraste vän tillfångatas av säkerhetspolisen. Han får en summarisk rättegång och avrättas som en brottsling. Han är död. Död! Och vi kan inget göra. Det går inte att köpa honom tillbaka till livet, ens med 30 silvermynt. Så är det med döden. Den är oåterkallelig. Definitiv. Den känslan kan alla återkalla som mist en vän eller käraste. Som sett henne försvinna bort för att aldrig mer återvända. Tomheten är total för hans vänner.
Påskdagen smyger sig på. Ett stilla morgonljus. Inget muller. Bara en koltrast. Och ett sändebud i vita kläder: ”Ni kan gå hem för Jesus är där”.
Vad har vi gjort för att förtjäna detta? Ingenting! Ingen självdisciplin i världen får Jesus att leva. Ingen fasteinsamling på jorden uppväcker Kristus från de döda. Det är en gåva till oss. Du får göra vad du vill med den. Rädda världen eller bara älska dina barn som vilken pappa som helst. Se upp för tränings- och gärningshetsen. Lev ditt liv i harmonin med din kallelse. Du är en gåva till världen även om du bara…finns till.
Glad Påsk!