Backgroound Image

Leif Tullhages avskedspredikan 23 april 2017

Predikan 2:a i Påsktiden – 2017

Bön
Herre, vår Gud, hjälp oss som nu har firat påsk att bevara korsets och uppståndelsens evangelium i våra hjärtan och vittna om det med med våra liv. Genom Jesus Kristus, vår Frälsare. Amen.

När jag för drygt tre år sedan togs emot som pastor och höll min inträdespredikan här i S:t Jakobs kyrka var det Fastlagssöndag med sitt tema »Kärlekens väg«. Jesus samlade sina lärjungar och berättade den nakna sanningen att snart skulle den världsliga makten ta över och döma honom till döden och avrätta honom. Lärjungarna blir så klart alldeles utom sig av rädsla och kanske också hat mot de som vill behandla deras mästare så illa. Han som kom med ett kärlekens och fredens evangelium.

Så började vandringen mot Jerusalem och korset. Så började också vår vandring tillsammans. Under de här åren vi fått gå vid varandras sida har en hel del förändrats. Landskapet har skiftat färg och form. Några har lämnat oss för att de valt andra vägar, andra för att deras livsvandring var slut. De har gått hem, medan vi fortsätter på vägen.
Vi har också förändrats på vägen. Förhoppningsvis har vi mognat som människor och fördjupat vår tro. Det har varit min önskan och uppdrag som församlingens herde. Gud vet om jag bidragit till det.
Någon av er kanske minns att jag den gången för tre år sedan knöt samman namnet S:t Jakob med Jesu lärjunge som sägs ligga begraven i Santiago de Compostela – S:t Jakobs grav. Till den platsen vandrar fortfarande tiotusentals pilgrimer varje år. Och de bär gärna S:t Jakobs symbol – pilgrimssnäckan. Den snäcka som finns avbildad i dopskålen som kyrkans dopängel håller fram. På något sätt är vi i Jakob ett pilgrimsfolk, ett folk på väg. Påven Franciskus sa i en predikan i S:ta Martas kyrka i Stilla veckan: Att undvika det onda och lära sig att göra gott är en resa.

Nu har vi vandrat från de hotfulla orden på Fastlagssöndagen, genom lidande och vardagens svårigheter. Nyss kom vi fram till korset, lidandet och döden. Men efter att ha väntat några dagar har vi nåtts av budet att Kristus är uppstånden. Det var bara en vecka sedan vi ropade ut det här i kyrkan. Det var bara en vecka sedan vi passerade slutet på kärlekens väg som övergick i Via Dolorosa för att i stället påbörja en ny vandring. Den här gången på »Livets väg«. Lidanden och tråkigheter är inte borta, men de sker nu mot en mycket ljusare bakgrund, i fonden en öppen och tom grav.

Men Tomas var inte med när det hände. Kanske inte du heller. Och ni vet hur det är med alla dessa rykten som florerar, kan man lita på dem. Jag är nog väldigt lik Tomas. Jag gillar konkreta fakta, det som man kan ta på och verifiera. Det är teknikern i mig som reagerar. Här är vi människor så olika. Några av oss tror på budskapet bara för att det »känns så bra«. Eller för att jag litar på henne som berättar det. Men såna är inte Tomas och jag.
Tomas sa­de: »Om jag in­te får se spikhålen i hans händer och stic­ka fing­ret i spikhålen och stic­ka han­den i hans si­da tror jag det in­te.«

Den senaste vintern har vi lärt oss ett nytt ord »Fake News – Påhittade nyheter«. Igår demonstrerade människor runt om i världen i »March for Science« för att påminna om vetenskapens viktiga roll i vårt öppna, demokratiska samhälle. När makthavare, populister och nättroll sprider påhittade nyheter och friserade fakta är det viktigt att vi fattar beslut grundade i testade och väl dokumenterade kunskaper.
Kan man behandla Jesu uppståndelse så? Tomas ville det. Och vad gör Jesus? Han går Tomas till mötes. Nästa gång det är söndag, uppståndelsens dag, är lärjungarna samlade. Tomas är där. Jesus kommer och säger till honom:
»Räck hit ditt fing­er, här är mi­na händer; räck ut din hand och stick den i min si­da. Tviv­la in­te, ut­an tro!« Då sva­ra­de To­mas: »Min Her­re och min Gud.«
Min nyfikenhet är nu väckt. Det står ingenstans att Tomas stack in sina fingrar i sår och sida hos Jesus. Det han fick se kanske räckte för honom. Så kanske det också kan vara för dig; du har särskilda förväntningar, bestämda åsikter i förväg. Men när du väl gör din upplevelse, ser sammanhanget, förstår det hela behöver du inte alla fakta på bordet. Du ser. Du förstår. Du tror.
Je­sus sa­de till ho­nom: »Du tror därför att du har sett mig. Sa­li­ga de som in­te har sett men ändå tror.«
Det är här vi kommer in, alla vi miljoners miljoner kristna. Vi som inte haft syner eller visioner av Jesus, utan som bara fått gåvan att tro. Som förstått att detta är inte »Fake News« även om många vill påstå det. Även om vi inte sett så får vi lita på de oändligt många som i alla tider litat på att detta är sant, som erfarit det och levt och dött i tron att livet segrat. Jag skulle önska att varje gudstjänst här i pilgrimens kyrka skulle ge oss sådana upplevelser och bekräftelser som gör att vår tro djupnar och förstärks. För Jesu uppståndelse är på ett sätt ingen engångshändelse, det är en ständigt pågående, dynamisk kraft som omvandlar världen genom det sätt vi lever du och jag.

När vi läste Markusevangeliet under fastan förstod vi att Jesus kallade oss att omvända oss, att byta livsstil, att tro att Guds rike är för handen.
Påven igen: Längs livets väg, i det kristna livet lär man sig varje dag. Du måste lära dig varje dag något nytt, göra bättre än dagen innan. Att lära sig. Undvika det onda och lära sig att göra det goda: detta är omvändelsens regel. Omvändelsen är en resa. Det är en resa som handlar om att undvika det onda och lära sig att göra det goda.
Det är så vi är påskens vittnen. Inte bara genom att ropa »Kristus är uppstånden« här i kyrkan. Men genom att låta oss präglas av en livskraft som andas försoning, godhet och frid. Professor Gustaf Wingren sa en gång i en radioandakt att kännetecknet på en kristen är att det går lätt att andas intill henne.

Jag såg en dokumentärfilm på TV häromveckan. Den följde människor från olika länder och med helt olika bakgrunder och förutsättningar när de gick den 80 mil långa pilgrimsvandringen från Saint Jean Pied de Port till Santiago de Compostela i norra Spanien. Man får följa deras mödor med både yttre skavsår och inre sår och tvivel. Men också hur de förändras inombords av sina umbäranden och den fina mänskliga gemenskapen som utvecklas vid härbärgena under vägen. Det är fantastiskt att se deras kärlek till varandra när de till slut når katedraltorget utanför S:t Jakobs kyrka.
Tänk om vi nu och här i påskens tidevarv, i S:t Jakobs kyrka symboliskt skulle fästa en pilgrimsmussla vid våra hjärtan för vår fortsatta vandring tillsammans på Livets väg. Så att vi kan fördjupas i vår tro och vår kärlek till varandra. För att världen skall se och förstå att livet har segrat.
Eller som Ylva Eggehorn skriver i dikten »Innan gryningen«:
Du stiger ut ur alla tomma gravar,
du är en vind som säger: det blir vår.
Du kommer som en flykting över bergen,
du följer oss dit ingen annan når. 

Tack för mig och lycka till på färden! AMEN