Backgroound Image

Ofrivillig gatuteater

Jag blev ofrivilligt indragen i en gatuteater häromdagen. Det var ingen komedi eller flashmob utan ett drama.

Jag stod vid korvkiosken på Vasagatan och väntade på min lunchkorv när en romsk kvinna kom fram till mig med sin obligatoriska mugg i handen. Plötsligt tilldelade hon mig en roll i en gatuteater som jag inte ville ha. Själv spelade hon sin tragiska roll med ett uppgivet kroppsspråk, ett mycket lidande ansikte medan hon tilltalade mig med en klagande röst på sitt eget språk. Jag förstod inte orden, men jag förstod allt. Missförstå mig rätt; hon var i nöd och desperat behov av pengar, det tvivlar jag inte på, men jag tror hon också var mycket medveten om hur hon skulle få dessa pengar genom att väcka mitt medlidande med sin mimik.

Plötsligt kände jag en ilska,  det blev för mycket. Dels hade jag inga kontanter på mig, det har jag väldigt sällan, dels kände jag ett obehag i situationen. Jag kom på varför. I sin nöd reducerade hon mig från att vara en medmänniska till att bli en slags kringvandrande plånbok som man kunde begära pengar från. Hon förnedrade sig själv och gjorde samtidigt mig till ett ting, inte en medmänniska. Hon var överhuvudtaget inte intresserad av mig utan bara av mina pengar. Det var tragiskt. Jag kunde inte ge henne något. Det väckte skuldkänslor hos mig även om jag inte hade någon skuld gentemot henne.

Någon invänder nu säkert mot min reaktion.
– Du är inte fattig, du har makten att göra vad du vill i den situationen. Det är hon som är utsatt, inte du.

Det är sant. Men det är också sant att det var ett ojämlikt förhållande. Jag kunde inte kommunicera med henne, våra talspråk byggde inte broar utan barriärer. Våra kroppsspråk var tydliga, men statiska.
– Jag vill ha dina pengar.
– Jag har inga att ge dig.
– Ge mig pengar.
– Jag har inga att ge dig…

Vi skildes åt. Hon var sur för att jag inte gav henne något. Jag var sur för att ha blivit indragen i något jag inte bett om.

Jag var indragen i en gatuteater häromdagen. En tragedi. Möjligen är det långt till finalen och applåderna.

Leif Tullhage
Pastor